Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1868, sida 2

utan vidare betänkande men att sälja hans från förfäderna ärfda slott och herregods, det blir mig svårare. Min mor var född en grefvinna af Waldenburg. och mot en sådan handel protesterar det Waldenburgska blodet, som flyter i mina ådror. Grefven tyckte sig vu alldeles fastvuxen vid platsen bakom löfsalen. Han tvingades att lyssna. — I sanning, en riktigt rörande samvetssak! — skrattade baron Assperg. — Skada blott att er förträfflige och godhjertade knsin, grefve Henrik, icke lefver och ej har någon förmåga att från grifthvalfvet skicka er någon tredje anvisning till honerande af er numera sex gånger större skuld. — Herr baron! — uppbrusade Montigny. — Ja väll — sade baronen lugn — spela nu rölen af en förolämpad, emedan jag är er vän och visar er att ni står vid brädden af en afgrund. Jag vill ej tala mer om saken, eftersom ni ej vill höra er ende väns råd. — Nå i alla afgrundens makters namn! fortfar att samla glödande kol på mitt hufvud, det kan ej förorsaka mig mera plåga än jag har. — Var lugn! jag är ingen pater Angelo och gör er inga förebråelser för er galna hushållning. Ni är en man af verld, en fullblodig adelsman med alla nobla passioner. Ert lefnadssätt