Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1868, sida 3

sprungo med facklor, kuskar körde fram med sina herrskapers åkdon, för att återupptaga damer och herrar på återfärden till slottet, allt var lif. Grefve Henrik var bekant med vägen på värdshusets gårdssida och gick igenom en liten trädgård, deröfver de närgränsande höga bergen kastade sin skugga. På något litet afstånd från sig såg han ett ensamt par, en man och en qvinna. Mannen höll qvinnans hand i sin och hviskade i hennes öra månget hemligt ord, men hon tycktes ej svara, utan hördes endast snyfta. Då Henrik så sakta som möjligt öppnade den lilla trädgårdsluckan, kunde han dock ej undvika något buller, dervid de innevarande hastigt skyndade från hvarandra. Mannen ilade in genom förstugudörren och trodde sig okänd; men i det han sprang in, föll ljusskenet från förstugan på honom och grefve Henrik kände igen honom. — det var herr Montigny, Då grefven stadnade qvar i sin öfverraskning, hörde han steg bakom sig, vände sig hastigt och såg brudgummen, en högväxt yngling af bondeståndet, med en väldig blomsterbukett på bröstet. I det den unge bonden fann före sig den presterligt klädde grefven, helsade han vördnadsfullt, men ilade förbi honom, likasom sökande nagon, till dess han slutligen skyndade in i en löfsal, dit qvinnan tagit sin tillflygt.