ner för metallstängers oh plåtars böj: ning. —— Med anledning af Widestrandska katastrofen innehåller Göteborg8:Poften följande sanna reflexioner: Ten beklaganswärda händelsen med kamrer Witestrands rymning bar lifligt ventilerats härstädes och borde en gång för alla öppna ögonen på re fontrolle: rande myndiaheterna i offentliga penningewerk. Det har nemligen blifwit en fed att man, vå en tjensteman mun: nit förtroende och wetat intaga en wiss respeftbjudande hållning, likasom skyr att underställa bang handlingar det öfwerwakande, fom wederbör och hwilket man åtagit fig. Det är ett falskt unde seende, med hwilket en hederlia tjenftes man ej borde åtnöja sig. Den man, fom ärligt och redbart utför fina åliaaanden, behöfwer ej sky dagsljuset för sina handlingar och bör wara lika mån om att dessa öfwerwakas, som de, hwil. ka skola kontrollera honom. Det är en falsk känsla, wi upprepa det, fom förleter kontrollmyndigheter att ide med all nogarannhet följa tjenstemannen, en känsla hwilken är i arunden fompromets terande för denne. Genom detta untjeende, detta afsigtliga blundande, frestas ven penningar förwaltande tjenftemannen få lätt att anwända medel för egen eller andras del, men utom hans befogenhet. Man börjar med en knappnål och slutar med en silfwerskål. Först lofwar man fia heligt sjelf att med ale tra första återställa de lånta medlen. Men kontrollmyndigheternas blunder fortfar, man glömmer det beliga löftet och griper ännu ett tag iden anförtrodda egendomen. Njutningslystnaden, minftbegäret fordra mer och mer glupskt att bli tillfredsstälds. Wänner i hundras tal swärma kring den lycklige slösaren och njuta af hang stulna summor. Han prisas fom en bheveråwän och öfmerbopas med kommunala, kanske ännu mera offentliga hedersbetygelser. Han inser vå och då, att vet ej fan gå i längden, och ban beslutar att återställa det roffar te, men medlet härför är en ny och större stöld än de föregående, genom hwilken ban skaffar fig penningar att insätta i någon swindlande spekulation, på hwilken han skall winna summor, som skola sätta honom i tillfälle att ej blott återbetala det lånta, utan äfwen att fortsätta vet njutninasrika lif, wid hwilfet han want fia. Men I gänper bland 10 misslyckas spekulationen. År han mycket djupt sjunten, begagnar han det förtroende han åtnjuter till att af be: kanta och wänner låna för att dölja spåren af fina grepp i de anförtrodda taesorna. En ogynnsam penningftällning inträter. Vinilansen går ej längre. Man itjäl igen, för att betäcka mwännerna, eller ban låter dem wara. Han står tweksam inför walet mellan en fula för pannan eller en rymning. Lifwet är honom lärt, få att han wäljer det sednare. Han stjäl igen, för att på antra sitan Atlanten hafwa något att lefwa af, och han beger fia i wäg, efters lemnande ett fläckadt namn och kanske många i en förtwiflad ställning. Si når ret merändelg till wid dessa nu alltför ofta inträffande förfnillninz par. Felet är lika mycket deras. fom ajort vet möjligt för den lättsinnige att stjäla, fom det är hans, och det wore