mäld med enke-grefvinnan och herre till grefvegodset— Så — sade grefve Henrik. — Då hafva de ju ömsesidigt godt skäl till detta parti. Herr Montigny, den hlifvande grefven, är en ståtlig och vacker man. — Ja — och hennes förra gemål lärer hafva ledsnat alideles ut henne med sin fasliga melancholi. Herr Moatigny passar henne bra med alla sina fel, ty de stämma godt öfverens i dem. — Ni gör henne orätt, min fröken! sade Henrik med skarpt betonad ovilja. — Känner ni då grefvinnan redan förut? frågade Fanny. — Ers högärevördighet! jag ber er! missbruka ej mitt förtroende, men jag kan ej tiga. Grefvinnan är nyckfull som ett barn och grym som en djefvul. Förlåt mig, ers högärevördighet, att jag inför er förer ett sådant språk; men länge nog har jag mäst vara en hycklerska inför denna förnäma omgifning. Det kännes så godt i detta arma qvalda hjerta att en gång få tala ett rent språk. Tårar fyllde flickans ögon. Nu först förstod han fullkomligt hvad det vill säga att vara tillbakasatt för en högre börd. IIan hade sjelf lärt pröfva det och nu hade han en olyckskamrat vid sin sida, som kunde fullkomligt lära honom skillnaden emellan sken och verklighet.