Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1868, sida 2

ster uppsyn, till dess grefvinnan omringades af en glad skara. Fröken Fanny hade urder tiden kastat sina blickar på grefve IIenrik, med hvilken hon tycktes hafva medlidande. Kanske var det ock för att blifva af med en efterhängsen ung löjtnant, som besvärade henne med sina artigheter, då hon helt tvärt skiljdes vid denne och gick fram till grefven. — Urs högärevördighet har väl aldrig förr bevistat en så lysande tillställning? — frågade hon rättfram. — Ni var ej mycket artig herr kaplan, då ni vid taffeln ej egnade mig ett enda ord, utan oafvändt hade edra ögon haftade vid grefvinnan och herr Montigny. Jag vill hålla vad derom att ni tänkte på ert tal, då ni väl snart skall läsa välsignelsen öfver brudparet. — Älskade då ej grefvinnan sin man, efter som hon så snart kan tänka på en ny förmälning? — frågade grefven i det han sökte göra våld på sin oro. — Åhjo — nog älskade hon honom, vill jag tro. — Kort efter grefvens död, kom jag till grefvinnan Såsom hennes sällskapsdam och fann henne badande i tårar. Men hvem kan ock alltid grata! Tiden läker alla sår! — Säg sjelf, om det ej är ett ståtligt par? — Jag har hört sägas att något gammalt privilegium skall finnas, som tillägger herr Montigny grefve-titeln af Waldenburg, så snart han blifvit för