då han lika tidigt på morgonstunden brukade sitta vid sin sofvande hustrus säng, afvaktande hennes uppvaknande och oafvändt blickande på hennes sköna ansigte. Och då hon slutligen vaknade, sade hon: pack du elake Henrik, som icke ville väcka migh Han tänkte med vemod på denna sin lyckliga tid och steg ännu en gång fram till fönstret, för att få se sin hustrus sängkammarfönster, då han sågz en svala flyga till sitt bo öfver fönsterkarmen. — Ack du är lyckligare än jag! suckade grefven och såg ut efter svalan. Men i detsamma brann ett skott och svalan föll träffad till marken. Grefven kastade sina blickar efter den djerfve skytten och såg att det var Montigny, som stod på terassen med bössan i handen. På marken såg han den lilla svalen ännu röra sina vingar fastän döende, men hans blick sväfvade uppåt slottsfönsterna, der han märkte en bvitklädd qvinnoskepnad, som ropade till Montigny: godmorgon! — Wunnet.id — Straxt derefter såg han en ros falla från fönstret och upptagas af Montigny, som tryckte den till sina läppar. — Henrik staplade från fönstret. — — Gömd och glömdb — hviskade han. Sednare på dagen kom negern Banks med helsning från grefvinnan att slotts