Stefanie och hennes blick hvilade med fasa på den frägande. Stefanies blekhet blef alltför i ögonen fallande, att den kunde undgå sällskapets uppmärksamhet. — Ni tager saken mycket mystiskt, för att icke säga poetiskt, bäste pater Albini! — sade Edgar Montigny. — Min kusin, grefvinnan skall på sådant sätt få mången sömnlös natt, för att kunna utforska, om denna skugga härleder sig från nägon lefvande person. — Min dyra grefvinna, betänk dock endast, att denna skugga ej är något annat än ett foster af inbillningen, troligen endast en drömbild! — fortfor han vänd till Stefanie. — Alldeles min tanke! — sade baron Assberg. — Ni har rätt, min kusin! — medgaf Stefanie, som sökte att beherrska sig, i det hon visade ett svagt leende— Troligen var det endast ett moln, som drog förbi månen. En lifvaude musik lät i detsamma höra sig. Alla lyssnade öfverraskade. — Icke så illa! — sade grefvinnan. — Det är regementsmusiken från stadens garnison, som regementschefen haft den artig eten ställa till mitt förfogande. -— En vacker polka! — fortfor hon och kastade en skalkaktigt leende blick på sin husin. (Forts)