litet sednare, så ser jag det gerna, ty jag är van att taga mig en morgonlur. — Jag vill ha ett glas mjölk precis klockan 5 på m rgonen! sade grefven tvärt. — Kaffe vill jag ej ha. — Så — ål — sade groomen i det dra sig till en oval. — Har patera eljest ingenting att befalla? — Nej! svarade grefven; — men hvad var det nu du hette, din byting? Groomen såg desperat ut. — Hennes höga nåd brukar kalla mig Tite, men för alla andra är jag herr Titus! Fru grefvinnan säger du, men ers högvördighet behagar säga: herre! I öfrigt har jag inte äran bekänna ers högvördighets katholska religion, ty jag är lutheran! Med dessa ord vände den fögrymmade kammartjenaren honom ryggen och gick. Grefven steg upp och kladde sig utan sin kammartjenares hjeip. Han var nu redan van dervid. Då han öppnade sitt tornfönster, för att inandas morgonens friska luft, kastade han sin blick åt sin hustrus sangkammarfönster, der rullgardinerna ännu voro nedfällda. — Hon sofver nu på morgonen efter sin elaka dröm i natt! — sade han för sig sjelf. Han gick från fönstret och gick långsamt, med sänkt panna fram och tillbaka i sitt rum, tänkande på den tid,