Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1868, sida 2

ju Josef? frågade grefven likgiltigt i sin ton. Dvergen ställde sig med våärdslös hållning framför grefvens säng, stack högra handen i sidofickan och plirade med ögonen. — Ah — Josef — han har fått en annan kondition. Det kan väl vara ett halft år sen. Jag hade då inte länge varit i grefvinnans tjenst och i den tiden bodde vi i hufvudstaden. Ser ers högvördighet, der kan man något så när njuta af lifvet. På aftonqvisten spelade jag, Josef och Franz, vårt lilla parti och det slutades vanligen icke utan sitt lilla oskyldiga efterspel, som bestod i ett väl arrangeradt slagsmål emellan herrarne Josef och Franz, och som Franz en gång fick ohyggligt med stryk, så gick han åstad och lät grefvinnan veta att Josef stulit ett af högtsalig grefvens guldur. Jo — jo! kammartjenaren Josef, som alltid var högtsalig grefvens förtrogne, tyckte väl han, att han skulle ha något minne och så lade han sig till gulduret, som mycket riktigt glömdes vid bouppteckningen. Men då Josef gick och passade upp vid grefvinnans middags-taffel, frågade hennes höga nåd: Josef, hvad är klockan? Och den dummerjönsen drar upp grefvens ur och säger: half fyra. Nu visste fru grefvinnan hvad klockan var slagen och Josef fick sitt afsked. Men