Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1868, sida 3

orsaken till vår olycka. Den högtsalige grefven var en hjertans god menniska, men litet vriden och en dålig jägare, fastän han inbillade sig vara en duktig skytt. Jag tror väl att skottet träffade bra, då min man sköt på samma gång som grefven, men så inbillade alltid hans höga nåd sig att han var en väldig jägare. I våras gick mannen min ut med hr Montiguy på jagt, och af gammal vana sköt min man också; men till lön fick han ett slag med flatsidan af hr Montignys hirschfängare. Min man kunde ej smälta den förtreten utan visade den ur villebrådet tagna kulan, att den hörde till hans och icke till herr Montignys gevär. Om ni hade skjutit ensam, kunde råbocken ha lefvat i 100 år! sade han. Men knappt kom han hem, förr än nådig grefvinnan skickade honom sitt afsked. — Bed för den salige grefven! — sade Angelo. Kanske han hjelper er! — Ah! dåd är död! — svarade qvinnan. — En lefvande tiggare kan uträtta mer, än en död kung. Jag ville heldre att herr Montigny måtte hjelpa oss, ty han är nu herre på Waldenburg, — Du har, rätt hustru! — sade mannen, som blifvit något nykter, — Jag skall gå till herr Montigny och säga honom att det var jag, som sköt bom! Hurra för den nye slottsherrn! (Forts,)