Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1868, sida 2

— Vid första anblicken liknar ni verkligen salig grefven i lifstiden! — sade Stefanie; — men ju mera man betraktar er, ju mera förlorar sig denna likhet. Grefve Henrik hade milda anletsdrag, men ni, vördade tader — förlåt min uppriktighet — ni ser så förfärligt sträng ut. Ur edra ögonlyser en skarp eld, som kunde göra mig rädd. Grefve Henrik — ty det var han — kunde i detta ögonblick ej beherrska sig. Han var nära att falla för sin tillbedda hustrus fötter, der hon nu satt sjelfsvåldigf tillbakalutad i gung tolen, då i detsamma en hornmusik hördes från bergen. Stefanie, som tillskref sin skönhet den förvirring, som bemäkgat sig hennes nye slottskaplan, skyndade fram till fönstret öppnade det häftigt och vinkade med sin näsduk. — Endast några goda vänner, som återvända från jagten, — sade hon rodI nande till Henrik. — Men, pater! ni ynes trött, jag vill ej uppehålla er. Min betjening skall visa er edra rum, — jag hoppas vi skola bli goda vänner. Hon räckte honom sin hand. — Åfven jag hoppas det, min grefvinna! svarade Albini. Vid ljudet af denna stämma steg Stefanie förfärad tillbaka. — Det är Henriks röst! — sade hon hafvande. — Besynnerligt! — invände Angelo