Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1868, sida 2

behöfver jag någon slottsprest, ty jag är ej plagad af andliga tvifvelsmal såsom min stackars Henrik i lifstiden. Gud må regera verlden, utan att jag faller honom besvärlig med mina äsigter. Om jag ej låter en prest läsa messan i mitt slottskapell för mina bönder, så kunde de beqväma sig att vandra till sockenkyrkan och om jag ej bevistar gudstjensten, blir jag väl ej i vår upplysta tid belagd med kyrkans bann. —Men det skulle grefvirnan sagt pater Angelo rent ut! — menade Fanny; så skulle jag ha gjort. — Det skall just du säga, min kära Fanny — du som kysste pater Angelos hand och tackade honom för hans ömma själavård! Dörren öppnades och en af slottets betjening anmälde deras högvördigheter, slottskaplanerne. Angelo inträdde, åtföljd af en prestman, som bar brungratt långt skägg. Ilan hade ej vanlig tonsur, utan var skallig, med undantag af en smal härring omkring nacken. Pannan var djupt fårad, kinden blek och infallen; men ur ögat lyste en brännande eld, då han betraktade grefvinnan, som reste sig upp från sin stol, strålande skön. — Vördige pater! sade Stefanie, helsande den nye slottspresten, — var välkommen! — Patern helsade stamt.