Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1868, sida 2

er så der i tårar och erfore orsaken till er förtvihan, skulle han skratta! Att blifva så alldeles utom sig, endast i följd af en stackars tiggarmunks aflägsra likhet med salig grefven! Men kanske herr Montigny också kunde finna sig sårad, då han inbillar sig hafva utträngt vissa erinringar om förra förhållanden och sjelf hafva eröfrat detta sköna hjerta — — — Så — du tror att Montigny skulle kunna blifva — — — — Svartsjuk, menar grefvinnan fortsatte Fanny, då hon såg att grefvinnan begärligt lyssnade på smickrerskan. — Svartsjuk, fortfor hon skulle han helt visst blifva på hvar och en, som vågade göra honom hans dams hjerta stridigt! — ja vore det än en vålnad. — IIu! — sade grefvinnan — en vålnad, Ilenriks valnad. — Grefve Henrik ligger i sina fäders graf, men herr Montigny lefver! fortfor Fanny. — Montigny lefver och Fanny ber för honom! Stefanie lade sin hand på den skälmskt leende flickans mun. — Tyst! sade hon, — du är ett förklemadt barn, som får säga hvad du vill. Kom, så skola vi gå och möta Edgar, — herr Montigny vill jag säga. Emellertid hade Angelo och Henrik lemnat slottet. De gingo gerom byn som var belägen på ömse sidor om