Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1868, sida 2

— besynnerligt att fru grefvinnan kan finna någon nådan likhet. Min oförgätlige vän grefve Henrik hade ej en sådan djup basröst och talade utomdess mera vekt än pater Albini. — Men solen är i nedgående och jag har en lång väg. Grefvinnan stirrade ännu på Henrik och svarade ej, hvarför fröken Fanny frågade Angelo, om han ej ville åka. — Nej, min fröken, svarade han, — jag tycker ej om beqvämlighet. Lef väl, fru grefvinna! Den heliga madonnan tage er i sitt skydd! — Lef väl! svarade hon och räckte Angelo sin iskalla hand. — De båda männen gingo. Knappt bade de hunnit utom dörren innan Stefanie kastade sig på en divan och började häftigt gråta. Fanny skyndade till henne, lade sig framför henne på knä och sökte intala sin herrskarinna tröst, alltemellan önskande så mycket ondt öfver pater Angelo, som hon kunde tänka sig, bedjande grefvinnan skicka pater Albini så långt vägen räcker. — Nej, nej! — sade hon gråtande. han skall bli qvar! Jag vill se honom, höra honom tala, jag vill betrakta honom såsom Henriks vålnad. O! vid hans stämma finner jag huru föraklig maka jag är till den hädangångne. — Mon dieul — sökte Fanny att skämta. — Om herr Montigny finge se