Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1868, sida 3

åter lif, liksom blomman växer upp ur de dödas mull. Grefven hörde icke på Angelo. Han hade häftat sin blick på slottsfönsterna och fattade nu häftigt Angelos arm. — Der är Stefanie! sade han. — Hvad kan hon vid denna tid hafva att uträtta i hörnrummet? frågade Angelo förargad. — Hör! hon öppnar ett fönster! sade grefven. — Lyckligtvis ej på denna sida! yttrade Angelo. — En vagn! — sade han efter en paus. — Ah — nu förstår jag! grefvinnan ser ut åt borggården efter sin kusin Edgar! — Edgar? — omöjligt! — Alldeles icke! Jag har på grefvinnans egen befallning tillskrifvit honom om din hastiga död. IIan vet att skyndsamt infinna sig för sorgens beklagande. Skynda, min vän, innan slottets innevånare komma i rörelse. Före soluppgången mäste du vara i Gråbrödraklostret, derifrån du skyndsamt varder förd till de goda fäderna i Monteverde. Inom tre dagars tid har du bref från mig. Skynda, det är hög tid! — Gud vare med dig! Kom tillbaka med Gud! De omfamnade hvarandra. — Lef väl, Stefanie! utropade grefven och försvann. Ett år var förflutet sedan grefve Henrik uppstod från grafven. Euke