da grefvinnan Stefanie vara en stolt och grym, njutningslysten qvinna, Grefven rusade upp och knöt ursinnigt handen mot sin slottskaplan. — Säg det ej om igen! ropade han. Vid himmelen! jag skulle strängt straffa hvar och en utom dig, som så vågar tala om min gemål! — Sansa dig! — sade Angelo lugn. Jag vågar säga dig alltsammans ännu en gång, ty du har här i detta rum sjelf tillståätt för mig, att understundom framlyser ur Stefanies ögon en eld som lågar upp såsom från en helvetesbrand. Du har sjelf erkänt att hon med sin ljufva blick och sina ljufliga ord kunde göra dig till en djefvul, på samma gång du klagat deröfver att hon visat sig kall. Dina vänner? ja en af dem, som åtnjutit dina välgerningar i rikt mått, skall snart lära Stefanie att glömma dig och plundra dina egodelar. Dina tjenares trohet och tillgifvenhet? — tror du derpå? Var död för verlden ett år och vänd sedan tillbaka! Dö såsom den rike och mägtige grefve IIenrik af Waldenburg och kom tillbaka såsom en fattig namnlös fremling i ditt fäderneslott och säg mig sedan hvad menniskorna gå för. — Nå välan dä! — sade grefven beslutsamt. — Jag kan ej numera gå tillbaka. Himmel och helvete hafva länge stridt om min själ — men om två menniskors timliga välfärd förspil