Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1868, sida 3

Stefanie satt vid ett öppet fönster, fröken Fanny stod bakom hennes stol och slottskaplanen midt emot henne. — Ledsamt, bäste pater Angelo, att ni måste lemna oss! — sade grefvinnan förbindligt. — Sorgligast för mig! svarade han. Mina vördade förmän kalla mig till Rom; men min vän, pater Albini, skall fullkomligt fylla min plats. Han väntar redan på företräde. — Ack! jag hade alldeles råkat glömma honom. Men bed honom vara välkommen. Han skall ju vara mycket lik min salig gemål i lifstiden? — Ja, fru grefvinna! Pater Albini liknar mycket salig grefven! det var ock denna omständighet, som mest bidrog till afgörandet af mitt val. — Hvarföre just det? frågade grefvinnan, i det hon skarpt såg på kaplanen. — Jag föreställde mig, svarade han, att då grefvinnan ej eger något porträtt af salig grefven, så kunde den nye kaplanen tjena till en lefvande afbild. — Men en sådan ständig erinran om min plötsliga förlust är sorglig. — Dock en tröst i olyckan, en varning vid frestelsen, — sade kaplanen. — Pater! — utropade grefvinnan häftigt; men i samma ögonblick beherrskade bon sig och sade med konstladt leende! (Forts.)