Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1868, sida 3

grefvinnan — såsom hon kallades, då ingen utom Angelo hade kännedom derom att hennes man lefde och ingen anade den med hans bortgång förknippade hemligheten — var enda arftagerskan af de Waldenburgska egendomarna och hon lemnade den siste grefvens af Waldenburg kista i os örd ro i hans fäders grift, den såsom de andra. Ergen drog sig öfver den blankpolerade metallkistan, dammet lägrade sig på den guldstickade sammet, som prydde locket och spindlarna fingo spinna sina nät emellan sarkofagen och muren. Men i den öfriga delen af slottet tilldrog sig en stor förändring. De dyrbara gobelinstapeterna och de tunga ekmöblerna sedan medeltiden, praktarbeten, som syntes den unga enkegrefvinnan lika melankoliska, som henues man i lifstiden, hade måst lemna rum för modernt arbete, under de tre månaders tid, som grefvinnan tillbragte i hufvudataden. En vacker s mmarafton befunno sig grefvinnan Stefanie, hennes sällskapsdam och presten Angelo i ett af rummen, som i anseende till dess blekgnla gardiner kallades gula förmaket. Om man inkom från korridoren i detta rum, så ledde från höger derifran en dörr till grervinnans boudoir och till venster en dörr till sällskapsdamens rum. Till boudoiren fannsingen annan ingång än från gula förmaket. I I I I