Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1868, sida 2

— Hur är det nuv med dig? — frågade Angelo. — Jag är dödligt trött, svarade grefven. — Huru länge låg jag i dvala? — Det är tre dygn sedan du tog in sömndrycke. Sedan dessa tre dygn är grefve Henrik död för sin gemål och verlden. — Död! sade grefven rysande. Sedan frågade han med ängslig oro: Huru bär Stefanie förlusten af sin man? — Alldeles som hvarje annan qvinna — hon gråter. — Hon gråter! — suckade grefven och dolde ansigtet i båda händerna. Och ji— jag kallade henne hjertlös! Acki Angelo! hvartill har du förledtmig! Vv hafva gäckats med den heligaste känsla, med kärleken, — med troheten äfven! Presten höjde föraktligt sina axlar. — Om du ångrar dig, så skynda, kasta dig för din grefvinnas fötter, berätta för din förvånade omgifning nagon historia om stelkramp och skendöd! De hafva ju begråtit dig tre hela dagar och dermed är dn belåten, svage och vankelmodige man! Angelo teg, för att utforska hvad verkan dessa ord skulle medföra; men grefven teg också, endast stirrande framför sig. — Ja väl! skynda dig, gör som jag säger! Då medger jag gerna att värt företag var lika dåraktigt som gagn