Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1868, sida 2

steg. Sålunda nådde de ostörda Angelos tornkammare. Månen sken klart genom det breda hvalffönstret. Utblekta gobelinstapeter betäckte väggarna, bokskåp och några tunga möbler utgjorde kammarens husgerad, ett stort krucifix i en nisch den enda prydnaden. Under tystnad afklädde grefven sig sin liksvepning och påtog en katolsk prestdrägt, hvarefter han satte sig i en ländstol och stödde grubblande sikt hufvud mot handen. Det var en man om några och trettio år; men ett svarmodigt drömmande drag omkring munnen, en viss trötthet i kroppens hållning, som antydde anlag för fetma, tycktes göra honom nägra år äldre. Ilaret brunt och tunnt pannan hög och sm I, ögonen matt blå, näsan lindrigt böjd — sådan syntes grefve Henrik vara en vacker man men med intetsäg nde ansigtsdrag. Aunorlunda syutes Angelo, hvars drag voro stränga, fasta och beslutsamma. Hans kortklippta svarta hår med en katolsk andligs tonsur, drog sig med en spets nedåt pannan och lemnade de höga tinningarna kala. Den fanatiska blicken från de djupt insjunkna ögonen de tunna läpparna, den bleka ansigtsfärgen och den i en svart prestdrägt inhöljda aftärda koppen, allt förrädde ett mot verlden och dess lustar siendtligt sinne.