Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1868, sida 2

ter jag med ingen denna de högförnämas lycka. Egare, som du är, af stor förmögenhet, förwäld med en skön, af verlden beundrad och firad qvinna prydd med ordnar ocb hedrad med utmärkelser af alla slag skulle du ju varit lycklig; men dock har du ofta redan hvilat vid din fattige slottsprests bröst och med en af tårar nästan qväfd röst klagat; hvar är sällhet att söka? — Och jag — din fattige underhafvande, jag som eger intet på jorden, — jag hyste medlidarde med dig! — Henrik! jag säger dig ännu en gång var såsom verlden vill ha dig eller såsom jag vill det! Välj! — Vid himmelen, Angelo! jag skulle vilja likna dig! men kom blott ihåg, emellan dig och mig är ettstort svalg. Du har afsagt dig hela verlden och jag är indragen i verldens hvirfvel. Jag älskar min gemål, jag är älskad af henne; jag har vänner, jag har trogna och tillgifna tjenare, — allt binder mig vid verlden, dig intet. Angelo log triumferande. — I elden pröfvas guldet, — sade han. — Grefvinnan Stefanie älskare verldens njutningar i och genom dig; meni och genom din död blir hon ensam rik och mägtig. Efter din död behöfver hon ej mera lägga band på sina passioner Jag är fri, skall hon jubla, och inomen tid af några månader skall den mil