Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1868, sida 2

— —— ————— —— — löst, ja en föraktlig lek, ett groft gäekeri. Men om du fortfarande viilantaga min ledning och handla efter mitt sinne, så gör du en stor gerning, som höjer dig ur jordens grus till Herran Guds hjerta. Grefven fortfor att tiga. — Henrik! — sade Angelo med mildare röst och lade sin hand på grefvens skuldra, — när vill du erkänna ditt eget bättre värde? Vill du kanske ännu längre lyssna på sirenens locktoner? Fatta en gång ditt beslut! Töm antingen njutningarnas fulla bägare i botten, var säsom alla nndra, en fafäng, gudsförgäten, leende däre, en fullkomlig syndare, eller gör som jag, tygla dina lidelser, förakta menniskorna och anse verlden som en dröm! — Ack min vän! — sade grefven smärtsamt leende, — om verlden är, så som du säger, endast en dröm, hvarföre kallar mig verlden då en dröm— mare? — Emedan du har stunder, då du är vaken. O, att de måtte fortfara! Tänk på mig! Vi uppväxte tillsammans, vi hade en lärare, en uppfostrare; jag är född af en lika högadlig ätt som din och såsom du hade jag kunnat vara rik och ansedd; men fastän mitt blod flyter raskare än ditt, afsade jag mig frivilligt all denna herrlighet. Fattig, utan namn och familj, ensam står jag i veriden och dock — by