Norrländska Korrespondenten – 31 december 1868, sida 2

En vådlig sriaresärd. (Af Björnstjerue Björnson) Då Aslög blef vuxna jäntan, var ej längre fred att finna på Husaby. Der både refvos och slogos de morskaste drängar i hela bygden natt efter natt. Värst var det Lördagsnätterna; men då lade sig också alltid gamle Knut Husaby med skinnbyxorna på och satte en björkpåk vid sängen. UHar jag fått en jänta, så skall jag också värja henne, sade Husabyen. Tore Näset var bara torparson, och ändå funnos de, som sade, att han som oftast kom till bondflickan på Husaby. Gamle Knut tyckte ej om det, sade också, att det ej var sannt, ty han hade aldrig sett honom der. Men folk smålog sins emellan och menade, att om han letat väl efter uppe iloftet hos Aslög, i stället för att nappas med alla som ströko fram och tillbaka på golfvet, så skulle han fått reda på Tore, : Våren kom och Aslög drog till säters med boskapen. Då nu dagen steg högt öfver dalen, tjellet reste sig mörkt upp öfver solröken, klockorna sjöngo, vallhunden skälde, Aslög jodlade och blåste på lur uppe i backarne, da fingo gossarne hjertestyng, der de gingo i arbete nere på fältet. Och nästa Lör