Norrländska Korrespondenten – 31 december 1868, sida 2

man smög sig uppefter höjderna; han såg dit upp och det var så längt; han såg bort till IIusabygärden, — sköt ut båten och rodde åstad. På sätern satt Aslög färdig med sitt dagsverke; hon tänkte på, att Tore icke skulle komma den qvällen; men att desto flera andra skulle infinna sig i hans ställe; då löste hon vallhunden och sade ingen hvart hon gick. Hon satte sig så, att hon kunde se ut öfver dalen; men der steg dimman upp och hon var icke god att se dit neröfver. Hon tyckte om att höra sig sjelf sjunga, och började derföre om igen, när första versen var slut. Men när hon sjungit detta, tyckte hon att någon svarade nedanför, Hvad kan det vara tänkte Aslög; hon gick fram till branten, slog armarne om en närstående björk, som sköt ut öfver djupet och såg ned. Men hon såg ingenting, fjorden låg stilla och lugn, och icke ens en fogel syntes till. Aslög satte sig ned och sjöng på nytt. Men då svarade det igen i samma tonart och närmare än förra gången. Det måste ändock vara något. Aslög spratt upp och lutade sig på nytt utöfver. Då såg hon vid fjällväggen en liten båt, som hade lagt till der, och så djupt var det, att den såg ut som ett litet. skal. Hon lyfte ögat högre upp och varsnade en röd hufva med en karl under som kraflade sig uppför så godt