Norrländska Korrespondenten – 31 december 1868, sida 2

ligga. Tisdagen kom och det var en rigtigt grann dag. Det hade regnat om natten; fjellet grönskade härligt; fönstret stod öppet, doft af löf drog dit in! klockorna ljödo nedåt fjellet och någon jodlade ... var det icke för det modren setat derinne, så hade han Onsdagen låg han än, men Thorsdagen började han undra, om han icke skulle kunna bli frisk till Lördagen! och Fredagen var han uppe. IIan kom nu ihåg de ord, som fadren sagt. Kan du nästa Lördagsqväll slippa undan Knut och vargungarne hans, så skall jäntan vara din. IIan såg bort ät Husabygärden gång på gång. Jag kan nu icke få värre än smörj, tänkte Tore. Upp till Husabysätern gick bara en väg, som förr är sagdt: men en duktig karl kunde ändock alltid komma upp der, om han också icke just gick raka vägen. Rodde han ut på sjön och försökte på den sidan, så var det råd för att komma upp, fast det var så brant, att geten med nöd kunde gå der och hon plägar ej vara bortkommen i fjellen. Lördagen kom Tore och gick ute hela dagen. Det var nu något till dag, — solstrålarne lekte bland buskarne, och jemt och samt jodlade och lockade det frän fjellet. Han satt utanför dörrn, ännu då det led mot qvällen, och dim