blommor? Men så är det icke alltid. Den nyss så klara himlen betäckes af swarta, hotande moln, — stormen piffar hwinande trädens arenar, — böljan far star sitt hwita skum högt på ven regn sköljda stranden, elementerna tämpa mot hwarandra en nomnlös strid, hwars gen: ljud fyller oss mer sasa. Fåglarnes gwits ter tystnar, blommorna böja sorgsna sina bufwuten för bärjarens fot, — allt är ett kaes af kämpante trufter. Ofta inträder en ögonblicklig tystnad, men denna tystnad är förfärliaare än striren sjelj; ty bärarne hämta curast andan för att setan strita få mydet wil dare. Har du fett detta, få har tu äfnen fett en bilt af menniskohjertat, of ditt eget hjerta. Föräncerligt fom hafnet, ostadigt fom winden, kämpar det set an setler on före färlig, en outtröttlin samp met sia sjelf. Åid den minsta, flägt af händelsernas wind sättes def yta i fwallnina; wid en pust of passionens erkaner slunaar det skyhögt fina oroliga mågor; — ech efter stuntens uppswallnina gå årslanga ty: ningar, lita en långsam dörskamp, aenom dess innersta wäsen. Hurn förunderligt är ide menniffos hjertat! Fritt må forssaren med sitt synglas söka att utleta dess bottenlösa occan; — ända tillatitens slut skall tet likwäl fom en olöslia gåta håna tänkarens möra och gäcka den wises blick. Wetenskapen fan berälna solurs afstånd och planeters lopp, mäta hafwets riup och följa naturen till adess mest jördolda lamrar, men wid hjertats dörr stannar ten skamflat, litsom barnet wir rörren till ett rum, hwars ofärda ffat: ter det will fe men fom ret ide fan öpyna. Menniskobjertat är en spegel, som i mårlande färger återgifwer lummeleus och jordens t.flor, — en gång lanske speglar vet bilden aj ett närbeslägtadt wäsen, och tenna bilt får seran tanste för ewigt intryckt på spegelns via. Ofta fördunklas bilden, ostarldrismes den af de orolina puleslagen bort ifjers ran, men sesrante, litfom solen ur äftmolnet, framträter den i högre glans än förut. Då rufar det ungromliga blotet med friskare fart genom def fomrar, det flape par på himmelens pert och den öppnas för ress alövanre slan, ty tärlekens blinta barn är startt fom en jätte, då det gäller att eröfra fig ett paradis. Detta är hjertats mår. Men ten bild fom hjertats spegel återgaf, bar redan, tad ware tet oroliga menniskosinnet, bleknat och förlerat myc fet af fin bländande alans; bilten har bleknat, sedan bilten blef wår. Besynnersiga örcc! Mättheten wid vet man eger är i förening med lystnaden efter vet förbjundna, demoner, fom plaga menniskorna; — menniskan är barn från mangan och till grafwen. Men ännu har lyckan sästat mången herrlig blomma omtring spegelns bild; — minnet, wiger henne sina skönaste eterneller, och hjertat längtar ändå ofta att få i stilla frid klappa mot bildens bjerta. — Kärleten är ide mera en se, fom alöder och förbränner; ren är en sol, fom mognar, Hetta är hjertats sommar. Tunga dimmor bhänar sig framför spegelbilden; ten har blelnat alltmera, litsom nattens tlara stjernor bjelna jör morgonens blidar. Kärlekens weka blomma fäller sucfande fina gulnade blat: ännu sinnas qwar endastetass tynande bjertblar, men snart falla äfwen be. Och en ry sel tastar fina lutande och falla strålar net uti hjertate vm mer: — bet äv en fel, fom bar tll följeslagare dagens ore, natten? tröttunde krömmar, och är missnöjd med werlden och fia sjelf. — Denna sel är äregitiar beten; — ten har ufurperat tärlekens blomsterhorn ech omgiwit den met mike troendets och menniskohatatsrblänkande bajonetter. — Den regerar äfwen hiertats werld fom en biodtörstig tyrann. Detta är blertats bör Allt mattare bliswa slagen, allt fat tare arbetar lifwets cirtelgäna i det rjupa chattet; — snö liager öfwer fåne CCCCC. 14 PDcFLNY KPN söve.