ofta den förr så älskvärda och anspräkslösa qvinnan i en rasande furie. Emellertid nppstod en allmän villervalla, hvilken friherrinnan Rosenstjerna, Ulrikas mor, begagnade sig af för att föra sin som det tycktes nästan medvetslösa dotter ur salen. Gästerna, som under närvarande förhållande ansågo sig vara mera till besvär än till tröst och hjelp, togo afsked och reste sina färde. Endast Flaxendorff stannade qvar öfver natten. Då Lagerträd tryckte baronens hand till afsked yttrade denne den önskan att se honom på Eriksvik kl. mellan 8--9 följande morgon, hvilken begäran magistern lofvade att efterkomma. Ulrika tillbragte hela natten i spasmodiska anfall och svåra nerfattacker. De på det högsta uppskrämda föräldrarna visste icke hvad de skulle taga sig till, da doktorn, hvilken de genom ilbud efterskickat från närmaste stad, icke lät höra af sig. Baronen, som oaktadt sin sjelfviskhet ömt älskade sin dotter ångrade nu djupt sin ocoup de main som slagit ut helt annorlunda än han väntat. För att söka någon lindring i sin sorg, gick han på en stund inom till Flaxendorff, men fann denne i sin säng — sofvande, som om allt stode väl till. Förargad öfver denna totala brist på deltagande hos en person, af hvilken han hoppats helt annat, lemnade baronen rummet. mum