Norrländska Korrespondenten – 20 december 1867, sida 3

År det någon at våra rockar som behöfva piskas, så är det er — notabena da ni bär den på er. Jag skall ock med stort nöje åtaga mig den saken vid tillfälle. yllval vagar ni säga? röt grefven med särgrymmad ton. Bia, ni skräm nor ingen, min värla grefve. Har ni emellertid blott fjerdedelen så mycket mod som ni eger oförskämsdhet, hvilket jag likväl på soda grunder betvillar, så står jag till er tjenst när som helst och på hvad vapen ni behagar välja. Grelven. som verkligon var pultron, och det i superlativ grad, knöt handen i fickan, som det heter, och lorvade sig sjelt med en dyr ed, att Lagerträd skulle sjufallt få betala honom denna skymt. Illan skyndade sig derför att uppsöka baron Rosenstjerna, hvilken han fann vid spelbordet, och hviskade nagra ord i hans öra, hvilka hade den verkan, att denne senast steg upp fran bordet och följele honom. Inkommen i baronens enskilda rum lättade grefven sitt hjerta med att i så stirka färger som möjligt utmåla magister Lagerträädds uppförande, härvid visligen förtigamle att han sjell varit den, som genom sin onöslighet och sina speord retat den unge mannens galla. F—n så obehagligt, yttrade baronen. Voro hans uttryck af den beskaffenhet att du nödgas korsa din