Norrländska Korrespondenten – 20 december 1867, sida 2

största uppriktighet att jag brunnit mångfaldiga gånger, att jag likt biet baddrat från blomma till blomma och berusat mig af deras fägring och skönhet. Men — hvad vill ni man skall göra, min fröken? ... Man maste första njuta af ungdomen sa länge man har den. Snart kommer den otrofliga gäst vi kalla alderdomen och gjuter bly i adrorna på samma gang han strör silfvor i lockarna vNi är förfärlig — utropade Ulrika — med edra asigter om lifvet och allt det som siertalet af menniskor anser för höst och ädelt. IIur kan ni, med predikande af en sådan moral, tro att nagon vägar bli er hustru? Hvad garami om lycka och sällhet skulle väl ni kunna gifva henne?vAh, som gift blefve förhållandet säkert helt annorlunda — atminstone så länge min hustru förstod fängsla mig — —9 KNi medger ändå — afbröt honom Ulrika, som mot sin vilja med ett slags intresse afhört grefvens cyniska resonemang — att hvad jag förstar med kärlek ändå existerar. Missförstå mig icke; jag ville säga att så länge min hustru förstod att fängsla mig med sin skönhet, sina talanger vore jag hennes slaf, men att i samma stund hon blefve mindre älskvärd, förlorade hon allt välde öfver mig. Ni, min fröken, besitter alla de