Norrländska Korrespondenten – 17 december 1867, sida 2

Förmyndare-räkningen. III. (Forts. fr. n:r 99). Hermiers sorgliga spådom gick tyvärr alltför snart i fullbordan. Med hvar dag försämrades hans helsa, och ett år derefter, då han kände sitt slut nalkas, begärde han fa tala med sin kompanjon. Marie hade icke lemnat sin fars säng; förgälves hade hon sökt intala den sjuke ett hopp som hon sjelf icke hyste. Karadec inträdde: Kom hit, min vän9. yttrade Ilarmier med svag röst; då ni iact tillhopa mina ögon, så finner ni mitt testamente i min skrifbyrå. Jag har der upptecknat min sista vilja: er, min vän, har jag uppdragit förmynderskapet för min dotter tills hon natt myndiga år. Behall den förmögenhet jag lemnar i er handel . . . Mitt barn, tillade han och vände sig till Marie, som gråtande knäböjde vid sängfötterna, anse nu min vän som din far .. glöm aldrig, att, om jag dör bedrad och ansedd af alla, så är det honom jag har att tacka derför lofva mig det, mitt barn.