Norrländska Korrespondenten – 13 december 1867, sida 2

anlända. Med ångest såg IIermier, som var inne i en stor handelsspekulation, månaden nalkas sitt slut, ty hans fartyg medförde det som var tillräckligt för honom att honorera sina förbindelser. Ånnu 24 timmars dröjsmål och köpmannen, som förvärfvat sig kredit och anseende genam mänga års bepröfvad punktlighet och rättskaffenhet, såge sig nödtvungen att inställa sina betalningar. I 8 dar hade Hermier förmått att, ehuru han förutsåg denna katastrof, låtsa ett lugn han icke egde; ingen af hans konkurrenter kunde misstänka hans hemlighet; men så fort han gått från börsen, så fort han befann sig ensam, öfverväldigades han af den ängest, som till och med beröfvade honom all sömn. Sålunda förflöt dagen i en fåfäng väntan, och intet segel visade sig vid horizonten. Då höjde Hermier sina ögon till himlen och utropade med uttryck af en smärta, för djup att längre kunna återhållas: Min Gud! min Gud, hvad skall bli af mitt arma barn, min Marie? ... denna förmögenhet, som jag med så mycken omsorg ökat, detta strängt redliga och slärdfria lif, min Gud, det var min dotters hemgift! och allt detta gå om intet . . . Mitt barn är ruineradt ... i morgon, i morgon skall man komma för att taga mina böcker, mina möbler . . . min makas