Norrländska Korrespondenten – 13 december 1867, sida 2

rande i samma riktning, mumlade han mellan tänderna: min Gud! min Gud! vill du då att jag skall vanäras h Samlande alla sina krafter, klättrade han uppför den branta stenvallen, och för att icke kastas omkull af vinden, som här blåste med ytterlig våldsamhet, måste han lägga sig ned emot muren och vänta till dess vindstöten passerat. Efter en lång och mödosam kamp kom han ändtligen upp på den plan, vid hvars fot hafvet brusar och hvarifrån man har den vidsträcktaste utsigt; nu lät han sina stirrande blickar speja omkring horironten. Här var han ensam, ingen dödligs öga såg honom, nu bortlade han all förställning och öfverlemnade sig åt det ohejdade utbrottet af sin smärta. Denne man var Hermier, en af stadens anseddaste handlande. I likhet med de flesta köpmän, hade han genom verksamhet och drift arbetat sig upp ifrån handelsbetjent till egen köpman. Lyckan hade städse lett mot honom; efter några års giftermäl hade Hermier förlorat sin maka, och på den älskade Marie öfverflyttade han all den kärlek han hyst till hennes mor. Hermier väntade fyra af sina skepp från Martinique, med eu rik last socker, kaffe, specerier och betydliga summor pengar. För mer än fjorton dar sedan borde dessa fartyg kunnat vara