Norrländska Korrespondenten – 10 december 1867, sida 4

sÖwarjehanda. Amcrikanusk humbug. Från Chikagaos strifwes til YWenersborggdtion.: I Ames rika finnes oändligt många bolag, hwilka dels uppköpa ull ven jord, fom i nar: maste framtid har utfigt för sig blifwa fettlad — d. w. s. bebodd. — Sivers mera finnas jernwägs och fjötappningg: bolag m. fl. Dessa bolag hafwa agenter öfwerallt, hwiltas uppgift är att till allra bälta pris förskaffa vem arbetsjfört föolk. Att de stackars menniskor, fom sälja fia till tessa agenter blifwa un: der färden bit instufwade och behandlade som treatur har jag sjelf warit ögonwittne till och det händer tilh ila ganska ofta att emigranterna under färden inst genom agenternas wårdslöshet förlora sin medhafta egendom, utan att få et öre i skateersättning. När de framkomma till wederbörligt ställe, wälja bolaagmäns nen ut de bästa — liksom oxhandlaren på marknaden — men te öfriga få blifs wa utaf hwar de sjelfwa behaga .... i de flesta fall att förgas utaf elände. men agenter lefwa på denna hantel och metlen helga ändamålet Nu wet tu ungejär hwad agenter äro för några herersknyfflar. Men denna wana att bli bedragen gör den stackars emigranten äfwen sjelf till bedragare, och jag will här lemna ett bewis på otillförlitligheten af swenstarnes egna berättelser härifrån, hwilka sedermera kolporteras widt oms tring. En målare från Stockholm, som ej förmätt under tre månaders tid att skaffa fig arbete, skref till fina anför: wandter — troligen inspirerad af nagon agent — att han här Hade fia en ftar digwarande plats fom gifwer 25 dollars i weckan. En härwarande Helsingebo skref till sin hemmawarande broder med önskan att han matte sälja sin egendom och tomma hit för att jörestå fin Dros ders sågwerk. Den oerfarne lydde radet, men töm om ten stackard emigrantens förwåning, vä han på en ötftuga i Chi kago träffade fin här förutwarande bro: ver met tet der jämmwerter, — bestående uf en såg och en sågbock — under armen . och detta war hans bela egendom. — Stor kruka. Cu liten fru ilavds: orten, fom i sällskap med fin tfoloefaln man gjort ett besök i Stockholm, och då äfwen pasfat på tillfället att taga i betrattanre porfyrwafen wit Rosendal, berättade wid fin hemkomst, att hon fett en frufa så stor, ja få stor, fan herrskapet tänka, att den war mycket större än min man? — Det är ale deles omöjligt, inföll en af de närma: rande, förre kruka än fruns man finns inte i Swerige.