Arbetarcföreningar. War tid har en öfwerwägande praltisk riftning. Den är de genomförda ideer nas tid. Tanlar, fom länge lefwat i foltens innersta medwetande, börja blifwa utförda. Man tlagar öfwer denna prat: tiska viltning: Man anser det högre fjälslifwet blifwa åsidosott för det materiella. Man har orätt. Tiden nöjer sig icke längre — det är hela saten — med drömmar. Den tröttnar wid att endast dilta sköna werldar ofwan molnen. Den glömmer för en stund dessa för att förföta göra wår egen werld dräglig. Har den orätt deri? En af dessa tankar, fom i mår tid börjat blifwa annat än en tanle, en ide, som håller på att antaga mandom, ör arbetarens menniskowärde. Filososerna i allmänhet och hrr moralpreditanter ifynnerhet ha länge talat få sörinnerligen mac: sert om arbetets ära, om den idoge avs betarens gagn. Men denne arbetore skulle så sin lön först i himlen. Här nere war han föraltad. Hwarje dagdrifware, hwarje förnäm lätting trodde sig kunna och böra se öfwer axeln den, som bar dagens tunga och hetta