Det var ett i denna engel förkroppsligadt hopp, så bländande, att mina blickar voro magiskt bundna vid den ljufva varelsen och, lik barnet, som räcker armarne mot den älskade modren, så sträckte äfven jag mina för att famna det. Ett leende spred sig lik ett solsken öfver de förtrollande dragen, den hulda varelsen närmade sig några steg och sade derefter med en silfverstämma, som fyllde min själ med tjusning: — Du söker lyckan, arma dödlige, och tror dig finna den bland jordens små fröjder och giftblandade passioner. Du har på din luftiga färd varit vittne till bedrägligheten af allt jordiskt, förgängligheten af alla njutningsfulla känslor i ett menskligt bröst. Dessa dina svikna förhoppningar hafva beröfvat dig tron på allt godt och ädelt, och derför har du öfverlemnat dig at en oförnuftig förtvislan. Så vet da att lösningen på lifvets gåta heter — f ör nöjsamhet! — Förnöjsamhet! upprepade jag med en glad känsla, liksom jag genom detta lilla ord funnit hvad jag förgäfves så länge sökt. Derefter frågade jag, tvekande: Men hvar finns den? — Sök den uti ditt eget bröst. Der talar ännu ett minne med högljudd röst från barnets oskuldsfulla dagar, der ljuder en ton, som, huru hjertats sår än svida, bjuder dig att