lades syndastraff, men på många ställen har menniskan gjert sig till herre öfwer wattnet. Sånhar man t. er. instängt floren Pe, fom fordom ofta öfmerfwämmade fin ofantliga floddal, emellan höga dammar, genom hwilka man nu uttaps par få mycet watten man behöfwer till dalens bewattning, och på det sättet förs wandlat syndastraffet till en wälsianelse. Tidig frost tallas ett syndastraff, men det tillämpas endast i trakter uppemot polerna (naturligtwis!), och menniskan sträfwar idkeligt att förekomma dejame ma genom att utrtika träsken, hwilka fal: las frostnästen. Att man lyckats häri på många ställen, är allmänt kändt. Flera andra exempel skulle funna ans föras; men det anförda må wara nog för att ädagalägga, att man har stora skäl att misstänka den i tid och etid pres difate läran om naturhändelser såsom syndastraff. Ett Guts straff, fom fan afwändas utan bättring genom mennistans förstånr, ja, genom ett wanliat afloppsdite, är ju en orimlighet. Må man ej missförstå of; wi hafwa ej we lat bestrida möjligheten deraf, att nar turfenomener, funna wara syntastraff; men wi betwifta högelinen, att någon inskränkt mennista, han må wara biskop eller lekman, fan om den ena eller antra af händelsen säga: detta är eller detta är icke en särskild hemsökelse. Den, hwilten den allsmättige welat träffa, känner nog äntdå straffet, ware sig detta uttelats i stormwindar eller den milda fläkten, genom thorrönet eller myanfången, genom köld eller genom hetta. Wiens niskans lif, bwarheljt vet förflyter mels lan liniens glöd och polarnas frost, är en oupphörlig strid med naturkrafterna, hwilka hon småningom tämjer. Då hon derwid ide sällan dutar unter, får hen dock, trots alt tal om syndasiraff, ide fålla motet, utan befinna, att vet förs stånd, hon i denna strid anwänder, är lifa wäl en kraft ap Gud och i Hans hand fom naturens wältigaste trafter.