— Nå, hvart vill du nu? frågade gubben, väckande mig ur dessa sorgliga tankar. — Hem igen, svarade jag, lik en olycklig, som ej eger någon annan tillflykt än sjelfmord för att undgå sin förtviflan. — Du har således uppgifvit tanken på att söka lyckan? frågade han vidare, medan jag för första gången i I I såg en förnöjd min i hans ansigte. Jag svarade ej och vi fortsatte vår ljudlösa bana. Då jag återkommit hit, kastade jag mig på soffan och grät bittra tårar. Jag begrät allt godt och skönt, som jag förut trodde boende i de arma menniskornas hjertan; jag begrät min ungdoms illusioner, min tro, min kärlek, min lycka; jag begrät hela menskligheten; ack, det var blodstårar jag fällde! Men jag hade ju äfven förlorat allt; intet återstod mer än ett sorgligt minne af det förflutna, så mycket mer sorgligt, som verkligheten var försvunnen. Hur länge jag så låg, öfverlemnande mig ät en lika hejdlös som bitter smärta, vet jag ej, men då jag åter uppslog mina ögon, mötte mig en syn, som jag aldrig skall förgäta. Gubben med det elaka leendet var borta och framför mig stod en engel, o så skön, så ljus, så blid, att smärtan upphörde, tårarne förtorkade och ett oändligt hopp ånyo ingjöts i min själ