jag så gerna stannar hos dig, men du inser säkert äfven hvilken fara som hotar oss, om vi nu lyda känslans röst framför förståndets. — Den sanna kärleken dagtingar aldrig, svarade hon kort, men gå, om du är rädd. — Nyckfull! iuterfolierade min ledsagare. — Men det är ju för din skuld, icke min ..... — Ja, det förstås, att du alltid skall ha rätt! sade hon häftigt och gick förargad sin väg, medan han qvarstod, fördjupad i den oförmodade smärtan. Mer ville jag ej höra. Då den renaste kärlek i ett ögonblick kan förbyta sig i miss-sämja, tänkte jag, da finns det heller ingen lycka på jorden!) i i — Ingen kalk utan giftdroppa, ingen ros utan törnen! sade den gamle. Nu var det slut med mitt mod, med alla mina förhoppningar. Allt var så tomt omkring mig; jag hyste ingen tro, intet hopp, ingen önskan; min känsla var döfvad och jag föreföll mig lik en skendöd, hvilken ser och hör allt, men ej förmår att göra en rörelse, endast lida. Nu var den sista roten uppryckt och aldrig mer, så föreföll det mig, skulle något skott slå ut i mitt hjerta af tron på oskuld, lycka och oblandad sällhet under ett lumpet jordlif.