Norrländska Korrespondenten – 10 december 1867, sida 2

mina förhoppningar voro försvunna, och om jag ännu såg mig omkring för att upptäcka en lycklig varelse, var det mer för att samvetsgrant uppfylla mitt åtagna värf, än i hopp att finna hvad jag sökte. Då nådde ett ljud mitt öra och jag stannade ovilkorligt. Det var ett mycket svagt ljud, endast en hviskning, men det kom från ett varmt och kärleksfullt hjerta, för att uppsökaj ett annat, som förstod att uppskatta dess harmoniska och tjusande tonfall. Jag hänrycktes deraf, och var så säker att lyckan ovilkorligt måste bo i dessa tvenne hjertan, hvilka svarade hvarandra, lik ekot svarar rösten, att jag handlöst kastade mig till jorden och straxt derefter befunno vi oss bakom en blomstrande rosenbuske. Det var ett älskande par, som i den sena aftonstunden, i en skuggrik löfsal, vid månans magiska sken, utbytte kärlekens eder, kärlekens heliga löften. Ljufva voro de ord som vexlades; brinnande hans kyssar, då han, lik fjärilen, som dricker sötma ur blommans kalk, sög njutning från den älskades blomstrande läppar; ögonen blixtrade, pulsarne slogo, med ett ord, de firade en af dessa kärlekens högtidsstunder, då jorden är försvunnen och himlens lycksalighet nedstigit till de arma dödlige, som sa genomlefva ett af dessa oförgätliga ögonblick. Men den lugna tiden, som ej låter