Norrländska Korrespondenten – 10 december 1867, sida 2

Sedan vi lemnat fäfängans olyckliga offer och utan mål flugit genom gatorna, nådde oss ånyo ljudet af jublande sång. Men denna gång var det ej den lilla fågelns qvitter, ej den unga flickans silfverklara, af glädje frammanade toner, det var en säng vid bålens rand, en hymn till vinets Gud, som genem sina drufvor lifvar sinnet, vidgar hjertat, ökar pulsens slag och kommer oss att för ögonblicket förgäta jordlifvets sorger och bekymmer. Hur nedslagen jag än var, eller kanske just derför, upplifvade denna sång mina domnade lifskrafter, och jag var just på väg att hasta till detta tempel, då gubben hejdade mig i det han sade: — År du så daraktig, att du vill Söka lyckan vid solens rand? Den njutning drufvan skänker oss är lika flyktig som dess safter, porlar ett ögonblick och försvinner sedan. Den är lika bedräglig som glädjens förrädiska irrbloss, hvilket gycklar en stund för vår själs öga, för att i nåsta ögonblick försvinna, qvarlemnande oss i ett så mycket mer ogenomträngligt mörker, som vi äro bländade af det klara ljuset. Dess sådd är djurisk njutning; dess frukter bitter ånger! Sedan jag erhållit denna tillrättavisning, fortsatte vi vår kosa, alltjemt kryssande mellan husen i den stora staden. Jag var ytterst nedslagen; alla