Norrländska Korrespondenten – 10 december 1867, sida 2

I I jag ej väntat mig, sprang han upp, kastade arbetet ifrån sig och utropade: — Nej, det här är odrägligt! Sitta här och träla hela dagen för att andra ska bli granna, medan jag sjelf inte har den ringaste förnöjelse! Jag är ung; jag vill också vara grann; 8, 8 3 jag vill också ha roligt! Hon sprang fram till en spegel, satte på sitt hufvud en af prydnader fullsatt hatt och började att kokettera för sin egen spegelbild. Äfven nu var hon glad, men det var ej längre hjertats oskyldiga glädje; masken hade krupit ia i liljans fläckfria kalk. — Fåfäng hviskade gubben. Hennes tankar öfvergingo nu från en svans färg till korpens. Begärets frö hade slagit rötter och det började nu att spira upp ur fåfangaus jordmån, för att bära lastens förföriska, men giftbemängda frukter. Grefven är rik! utropade hon Som slutsatsen af sin tankegång om jag..... Rysande afbröt hon sig sjelf. En förfärlig strid uppstod mellan fåfängan och oskulden; den förra vann och min sista illusion var försvunnen. Dock, ej den sista. bet är med tron på det goda som med trädens rötter, de kunna ej uppryckas förr än jorden i en vid omkrets blifvit uppgräfd, och så snart blott en enda rot finnes qvar, kan af den ett stort träd uppspira.