Norrländska Korrespondenten – 10 december 1867, sida 2

störa sig hvarken af glädje eller njutning, hvarken af smärta eller förtviflan, gick sin vanliga gång. För mig och de älskande flögo timmarne som minuter och snart uppsteg den strålande Aurora, bådande en ny dag. Vid denna morgonhelsning vaknade de båda älskande från dess sällhetsrus. Tvenne suckar uppstego, suckar öfver alltings förgänglighet; de blickade sig förvirrade omkring och ett moln at missnöje öfverflög de älskliga dragen, troligen framkalladt af sorg öfver att dess dröm var försvunnen. — Nu måste vi skiljas at, sade han med sorgsen röst, sedan han tryckt ännu en kyss på hennes blomstrande läppar. — Ack nej, nej, inte ännu! utropade hon, fasthållande honom. — Solen har redan uppgått, svarade han, och din far kan öfverraska oss. — Förbjuden frukt! hviskade gubben. — Ack, det är allt för sant! suckade flickan. Gå då! — År du missnöjd för att jag vill gå? frågade han ängsligt. — Nej bevar.! svarade hon, med en ton, som bevisade att så var förhållandet. — Bgoismen! mumlade den gamle. — Men nu är du obillig, min snälla vän! sade han blidkande. Du vet att