En glad barndom lifwets bästa wälsignelsc. Det finnes knappaft någon större lycka, än att wara förd i ett aladt och färletss I marint hems Hora ljug och luft. Liksom plantan, hwilken wid sitt första from springande träffas af frostnatten altvig förmår att friskt ech traftigt utweckla sin, få wertar inflvtanret af on glädjetom barndom nedtryckande ech förtryckande genom hela lifwet, under det twärtom solskenet af ett lyckliat bem gifwer tröst äfwen unter ten mulnaste ragen och fas star sitt rila ljus långt in i ålderdomens dagar. O, att alla föräldrar betänkte tetta och bemödade sia att smycka fina barns unga år med re fröjder, som äro ounsgängliga till en full och kraftfull ut: weckling af dessa dem af Gud anförtrodda skatter! Och det skall i sanning wara ett bittert, förfärligt armor, sem slulle hindra föräldrarne från utöfwandet af renna heliga plint, ty bristen gör det mer fällan, än tåligt lynne och brist på rätt förstånt af saten. Jcke öfwerflöd och vi: kedom är man i behof af; barnets hand är lätt att fylla, fäner ordjpråket myc: fet rigtigt, utan ten aeda miljon, in sig ten och framförallt lärleken Hwad bars net främst beböfwer år fri rörelse, frisk luft; det behöfwer en obehindrad lek och likkamrater, passande för dess ålder. De unga skotten behöfwa wäl ansas och bes stäras, men we om örtagårdå-mälftarens fnif skär för djupt och träffar sjelfwa märgen, den cgentliga individualiteten. AU ursprungliahet går förlorar, och ett sårant lif löper fara att förwissna och krympa ihop, eller, i gynnson maste fall, wäxa för fort, för tidigt äl: ras cd blife wa bittert met hela werlren. Detta om alädien i barnaweritden — nu ett ord om glädie i almändet. Öwad solstenet är för jorden och dagun för den wissnande plantan, är anblicken af ett alatt ansiate för atta, fom tomma dermät i beröring. Ljuset bos en sadan mnaterbet sprider sig med eu underbar snabbhet och merdelar åt andra ter lycd: liga sinnesstämning, fom strommar ut ifrån det. Det bittraste sinnetan maste blifwa mildare i atmosferen af ett lemnt, gett lynne. Lila litet fom meln och dimma håla stånd mot irflytanret af jo lens segrande strålar, lita litet funna dysterbet och sorsbundenht balla stand mot inflytandet af elt muntert, wänligt tilltal, ett glädtiat skratt. Wioserligen komma tider ach stunder i limmet, tå tet blir swårt för ett äfwen lyckligt oraanis jeradt temperament att bibehålla ven lugna sinnesjemnwiaten. Men äfwen denna swårighet kan besegras; den bör