Norrländska Korrespondenten – 6 december 1867, sida 3

— En fattig poet! anmärkte min ledsagare föraktligt. — En fattig poet kan också vara lycklig sade jag förargad, och vi flögo in i rummet, genom det öppna fönstret. Med glädje åsåg jag den hänförelse, hvilken liksom gaf hans själ vingar, säker om att ändtligen här hafva nått målet. Han skref ihärdigt men efter en stund förslappades hans anletsdrag, pennan föll ur hans hand och en tung suck arbetade sig fram ur hans beklämda bröst. Med en apster blick såg han sig omkring i det ända till ytterlighet torftiga rummet, hans läppar voro torra och ordet hungrigundslapp honom ovilkorligt. Men liksom upplifvad af ett nyvaknadt hopp, grep han feberaktigt papperet och började att genomläsa hvad han nyss skrifvit. Men konceptet låg snart i bitar framför hans fötter, han sänkte ansigtet i sina händer och grät bitterligen; tron på hans egen genius hade öfvergifvit honom! Med en lika smärtsam känsla som hans lemnade jag honom och hoppet var nära att öfvergifva mig, lika fort, som det öfverantvardat den arme åt sorg och förtvifsan. (Forts.)