— Jag har sett nog, svarade jag, och vår färd fortsattes. Gubben upprepade efter en stund sin vanliga fråga och på min begäran skulle vi nu besöka en namnkunnig krigare, hvilken vunnit många drabbningar och var öfverhöljd af ära och utmärkelse. Som tvenne bomber nedskjöto vi i hans, om en krigares tarflighet vittnande, bostad, ehuru vi ej åstadkommo liknande förödelse med dessa. Helt tysta smögo vi oss fram till ett bord, betäckt af kartor, framför hvilket några män med krigiskt utseende och fårade kinder sutto. I stället för att i lugn njuta af sin ålderdom, förnöjd med den ära han vunnit, var min general sysselsatt med att utkasta planer till ett nytt fälttag. — Nej, tag mig tusan böflar, jag gar in på den planen! utropade han ifrigt. Om vi gå rätt på hufvudstaden, så sla vi hufvudet på spiken och vinna odödlig ära! — Årelysten! mumlade den oförbätterliga gubben. — Föröfrigt kommer det att bli ett herrligt blodbad, fortfor den gamle krigaren, förnöjd gnuggande händerna, en dödsdans. som kanske inbringar mig en krona! — lodtörstig! interfolierade min ledsagare och frågade derefter. Har du sett nog?