Norrländska Korrespondenten – 6 december 1867, sida 2

som detta varit en trollformel, höjde vi oss ånyo i rymden. — IUvart vill du nu? frågade min ledsagare, sedan vi flugit en stund. — Till första ministern, svarade jag lakoniskt. Den mäktige mannens aldra heligaste öppnade sig på minuten för oss, och jag fick genast tillträde till hans tankegång, hvilken var ungefär följande: — Jag står nu på maktens höjder, men min ärelystnad manar mig dock att ständigt gripa efter mer. Jag är minister, men måste blifva furste; jag är konungens gunstling, men jag vill vara det ensam. Jag måste göra mig af med alla dessa krypfän, som kräla kring tronen och vilja tillrycka sig en del af min herrlighet. — Årelysten! mumlade den gamle. — Kungen är en stackare, fortgick den smilande hofmannens tankegång, som inte kan vara mig förutan och dessutom mutar man honom lätt med några hurrarop från en del lejda skrikhalsar, men det andra hindret är värre och jag måste.. — Balskhet! hviskade min ledsagare och stötte mig i sidan, medan den värde potentaten ansträngde sin hjerna, för att påfinna något medel att bliva utaf med sina förhatliga medtäflare.