Norrländska Korrespondenten – 6 december 1867, sida 2

skade min ledsagare, medan ett ironiskt leende krusade hans läppar. I detsamma öppnades dörren mycket försigtigt och ett par ljuslockiga, förtjusande små barnhufvuden visade sig deri; oskulden vid sidan af passionen. De klara blå ögonen blickade försigtigt omkring rummet, liksom fruktan beherrskat de små själar, hvars speglar de voro och med så litet buller som möjligt närmade de sig den store konungen. Slutligen hade de nått fram till honom och tvenne så vackra böner afspeglade sig i de oskuldsfulla dragen, att hjertat måste vara af sten för att ej röras deraf. Men hans var hårdare än sten, bönerna blefvo ohörda och de små luftslotten ramlade innan tinnarne hunnit resa sig ur gruset. — Jag har inte tid med er, barn, sade han, så snart han blifvit dem varse, skjutande dem omildt ifrån sig, jag är upptagen af regeringsärender. Med tärade ögon och beherrskade af smärtan öfver den kränkta barnakärleken, smögo sig de små åter sin väg, lemnande den store konungen åt ensamheten och sina ärelystna planer. — Jay vill inte se mer, sade jag, nedslagen af denna scen. Den som ej kan uppskatta faderskärleken, lifvets största njutning, den är långt ifrån lyckan. — Godt, sade den gamle, ock lik