Norrländska Korrespondenten – 3 december 1867, sida 4

Gwarjehanda. Till en bekaut kryddkramhandlare i Köpenhamn inträdde häromdagen ett eles gant ilädt fruntimmer för att göra inz löp. En af bodbetjenterna bemärtte, att hon tog ett stycke oft från diffen och stack det under fin lappa. Då hon hade gått, berättade han detta för fin principal, hwilten genast bad honom springa efter damen och höfligt anhalla, att Hon måtte återwända till butiten. Son åttydde an: maningen och trädde in dödsbler af ån gest. Med utfölt höflighet anhöll butilens egare att återfå det stycke oft, fom hon bar under kappan. Halst wanmäg: tig, räckte hon fram detsamma, men huru förwanad blef hon ide, da töpmannen omsorgssullt swepte in osten i ett stycke stanniolpapper, tlistrade på sitt adresstort, la e in alltsammans i ett wanligt Pap: persomslag och band en segelgarnsända om det hela, få att den bildade en Nya, hwillen han trädde på den förvlujffave damens finger, i det Han fade: Ursagta det beswär jag förorsatat er, men från min butif får ide utgå andra waror, än sadana, på hwilla mitt adresstort finnes Hsarft