Norrländska Korrespondenten – 3 december 1867, sida 3

leende spred sig öfver hennes vackra ansigte, ett sädant leende, som har sitt ursprung af kärleken och blott kan födas i ett varmt och älskande hjerta. Slutligen lutade hon sig ned och tryckte en kyss på hans läppar. Han spratt upp, såg sig förvirrad omkring och utropade, synbarligen ännu beherrskad af den dröm, som i sömnen sysselsatte hans själ: — År hon borta? har hon öfvergifvit mig? — Ilvilken? frågade den öfver hans häftighet förvånade qvinnan. Här finns ingen. — Ack, jag har drömt! utropade mannen, kastande sig tillbaka på soffan, medan en tung suck undslapp hans läppar. Det var en skön dröm! — Har du drömt? frågade hans leende hustru, sättande sig bredvid honom på soffkanten. Ack berätta, berätta! Du vet hur nyfiken jag brukar vara, men isynnerhet när det är fråga om drömmar. — Jag måste först samla mina tankar, svarade han, ännu förvirrad af denna dröm. Hur var det nu? — Jag har icke varit någon god man; icke såsom jag bort, kärleksfullt uppfyllt mina pligter mot dig. — Men min vän — Jag har varit nyckfull, tyrannisk! — Baoismen har spelat hufvudrolen i o mitt lif; jag har uteslutande tänkt på