Norrländska Korrespondenten – 3 december 1867, sida 3

mig sjelf och aldrig sökt att tillfredsställa dina önskningar. — Men hvarför dessa föreblåelser? — Jag har ju aldrig ..... — Du har varit tälig som ett lamm. Utan att knota har du burit alla oförrätter; utan en suck har du ständigt med öfverseende fördragit utbrotten af mitt dåliga lynne. Ack, nu först inser jag hur illa jag burit mig åt. Kan du tillgifva kan du förlåta mig? — Ack så gerna, så gerna! utropade hon, lutande sig ned för att gifva honom fredskyssen. Jag har visserligen lidit mycket af ditt ojemna lynne, men det har aldrig fallit. mig in att anklaga; jag har alltid tvärtom trott att felet varit mitt. — Ack, du hulda, uppoffrande maka! utropade han, hånryckt slutande henne fast i sina armar. Denna förlåtelse sätter kronan på min dröm och jag lofvar dig nu högtidligt, att du aldrig, ej ens i ditt milda hjerta, skall få orsak att klaga öfver mig. Denna dröm har plötsligt upplyst mig om min själs sjukdom, på samma gång den anvisat mig botemedlet. — Och jag skall vara evigt, evigt tacksam för den lycka, som sålunda blir vår! utropade den af glädje strålande makan. Men berätta, berätta! — Ja, jag vill berätta, medan drömmen ännu stär så lifligt för min själ, att mina känslor blott lefva af den